pappa
En tanke jag har haft länge och som mitt psyke vägar släppa utan istället använder sig utav för att förlöjliga och tortera mig med. Den dyker upp nu. Tanken som jag hade när jag var liten. Den om att mamma och pappa skulle leva för evigt. De skulle följa mig genom livet tills jag blev gammal. Ingen av oss skulle dö. De bara skulle finnas för evigt. Jag trodde som så iallafall, tills den dagen då du tog ditt sista andetag. Då sprack den lyckliga och trygga bubblan. Det var då jag insåg att jag lurat mig själv.
Ingen frågar och jag vet inte heller om jag vill att de gör det heller. Inga ord kan förklara hur det är. Inte ens om det kommer från mig, som vet exakt hur det är. Vi pratar om det, jag, min mamma och min bror. Ibland. Men jag tror att ingen utav oss vet hur man gör, när man pratar om dig. Om att du aldrig kommer tillbaka till oss. Kanske är det chocken som spelar ett spratt. Jag menar, jag vet att du är död. Jag vet det för jag var där. Bekräftade ditt sista andetag. Jag vet att jag förstod det, på ett vis, för jag grät. Jag vet för timmarna gick och jag satt där vid din kropp. Den var kall och stel och ögonen du hade på glänt, de var tomma. Du var inte där för du var död. Din själ hade lämnat din kropp och min älskade pappa fanns inte längre. Ditt hjärta hade slagit sitt allra sista slag och du hade tagit ditt sista andetag.