xholycrap

Jag älskar mina fina vänner så himla mycket.

Har varit tom de senaste veckorna och lite rädd att vara själv då tankarna gärna hälsar på.

Men tackvare mina fina så läggs tankarna till det possetiva. 

 

Ser frammåt, mot sommaren och allt kul som händer då.

Det gäller att vara stark just nu. Men måste tillåta mig själv att vara ledsen, under kontroll.

 

Ledsen när jag tänker på pappas sista tid. Då han berättade för mig och Johannes "Jag kommer att gå bort". Vi satt på varsin sida av pappa och kramades och grät. Och han sa att vi skulle ha en fin jul tillsammans. Men jag trodde inte att det skulle gå så fort. Det trodde ingen. Hjälplösheten går inte att beskriva. När ens egen pappa tärs ner, att inte kunna göra något alls. Det gör så jävla ont. 

 

Långsamt börjar jag förstå att min pappa aldrig mer kommer komma tillbaka. Att jag aldrig mer får prata med honom, krama honom. Det låter kanske blödigt, men ta hand om era nära. Tog knappt två år från att vi visste till att pappa somnade in.